Meepo - en vänskap

En artikel av Carl-William Ersgård

Det är inte lätt att få till en intervju med två personer i ständig rörelse. Särskilt inte när personerna i fråga är Meepos grundare. Mellan kundmöten och strategibeslut, ai-prototyper och gammalt hederligt kodknackande, tog det oss hela tre veckor att komma hit. Till Fårö. Konferensrummet alltså, döpt efter vår konferens på platsen med samma namn. Ett stort rosfönster blickar ut över stadshuset på andra sidan kyligt krusande vatten. Det är november och hösten hänger ännu tung i luften, men långt därute rullar vintern söderut.

Vi sitter i Mariahissen på Södermalm i Stockholm, den översta av de tre våningar som utgör Meepos kontor. Och även om det tog tid att hitta en lucka i allas kalendrar är det ingen som ifrågasatt varför vi gör det här. När jag sätter mig ner är det inte med VD:n och hans medgrundare, utan med två vänner.

– Vi kände till varandra redan på högstadiet i Vasa Real, säger Sebastian, VD. Vi gick i parallellklasser och jag kände mest till honom som miniräknaren-i-hölstret-mannen. Han hade en PalmPilot i ett fodral i skärpet.

Sebastian Geidenstam och Henrik Ygge har den där avundsvärda sortens vänskap, sammanflätad sedan start. Vägar som löper parallellt, korsas och gör avstickare, men alltid dras åt samma håll. Och yrkeslivet var på något märkligt sätt förutbestämt redan då.

– Jag älskade att vara på Stadsbiblioteket och gå runt och läsa böcker, säger Sebastian som tidigt hade siktet inställt. Jag hittade någon starta företag-bok och satt och läste. Sedan träffade jag den här mannen, som var driven och programmerade lite på miniräknare.

Han sitter tillbakalutad i stolen, snurrar ledigt från sida till sida. Medan han pratar gestikulerar han livligt med pennan i handen. Understryker varje mening.

– Just det, säger Henrik och ler. Jag hade aldrig som tanke att man kunde starta ett företag och jobba på det.

Från Vasa Real gick färden vidare till Norra Real där de slutligen hamnade i samma klass på naturvetenskapliga programmet. Deras nördiga natur förde dem samman. Det tog inte lång tid innan hela Meepos kommande styrelse umgicks tillsammans, spelade badminton och hukade sig över tangentborden i datasalarna.

De kallade sig för Eventuellt (för eventbaserad programmering). Inte ett företag, men nästan. De upptäckte glädjen i att arbeta tillsammans, att bygga saker som inte fanns. Genom kontakter dök små programmeringsjobb upp, och när de kom till KTH startade de ett handelsbolag. Det fick namnet Meepo.

– Det fanns lite intäkter där, säger Sebastian. Så det var lite extraknäck, men också ett sätt att få prova på att driva företag.

– Vi var väldigt inne på mobil tidigt, flikar Henrik ivrigt in.

Det må ha tagit tre veckor att sätta sig ner tillsammans, men nu är det inte svårt att få dem att prata. Anekdoterna rinner ur dem som om de bara väntat på startskottet, och som alltid slår det mig hur mycket av Meepos kultur som sitter just här: i sättet de pratar, skrattar och fyller i varandras meningar. Det var något jag blev varse redan när jag först klev in genom dörrarna för över 5 år sedan. Alla som jobbade här verkade vara vänner först, kollegor sen.

Efter KTH blev Sebastian indragen i konsultyrket, och i stället för att starta ett nytt bolag ombildades Meepo till ett aktiebolag. ”Jag tror redan då att min tanke var att vi skulle ta in Henrik i det här”, säger han. De satt fortfarande och hackade tillsammans på fritiden och när det första bokslutet kom vad det dags.

– Så här ser siffrorna ut, säger Sebastian med ett skratt och håller ut händerna som en öppen bok mot Henrik.

– Jag tror aldrig jag varit så nervös över något i hela mitt liv, säger Henrik. Om det här skulle funka, att vi skulle kunna tjäna pengar på det här.

Och så var Meepo AB ett faktum. I början jobbade de tre dagar i veckan som konsulter och lade resten av tiden på egna projekt. Målet var enkelt: ha roligt tillsammans.

– Det var det som var grundtanken, säger Sebastian. Att det här skulle vara kul.

Och det där med glädjen var aldrig bara för dem. Redan från början fanns en idé om vilket företag de ville ha. Inte en formulerad strategi eller värdegrund, utan något mer instinktivt: att Meepo skulle vara en plats där människor trivdes, växte och mådde bra.

– Målet har aldrig varit att casha in massor med pengar, säger Sebastian och Henrik fyller i: Vi tycker det är så kul att skapa saker, att se dem ta form.

Det är i den andan som mycket av det som senare blivit Meepos värdegrund började ta form. I en känsla av ansvar, först för varandra, sedan för de som anställdes i det nya företaget. Och där, någonstans i den spirande glädjen över att driva något eget, uppstod också tanken om att göra gott utanför kontorets väggar.

– Jag skänkte redan innan en del till Läkare utan gränser, säger Sebastian. Så när vi fick vårt första bokslut frågade jag vår redovisningskonsult om man kunde donera från företaget. Han sa ja, det kan man, och det är dessutom förmånligt skattemässigt.

Han skrattar till.

– Så jag sa bara: tio procent. Det kändes rätt.

Det som började som en spontan idé har med tiden vuxit till något som blivit lika självklart i Meepo som att käka lunch ihop eller spela pingis på fredagseftermiddagarna. Inte ett policybeslut, utan en del av mentaliteten.

– Jag har alltid tyckt att man ska göra något bra i världen, säger Sebastian. Det var viktigt för mig även som barn. Jag kunde inte förstå varför folk svalt på ett ställe och levde i överflöd på ett annat. Det kändes som ... ja, men man tar väl lite här och lägger där. Hur svårt kan det vara?

Henrik nickar.

– Vi har alltid pratat om att ha kul när vi bygger saker, säger han. Men också om att göra det på ett sätt där man lämnar något efter sig. Något mer än timmar och fakturor.

I dag syns den där mentaliteten överallt i Meepos vardag, men inte som stora ord eller affischer på väggarna. Den märks i de små valen: i hur projekt väljs, vilka kunder man jobbar med, hur man pratar om teknik och ansvar. Alltid med samma grundtanke: det ska kännas bra, både för dem som sitter i rummet och för världen utanför.

Donationerna har fortsatt år efter år. Och när de pratar om framtiden, om AI och det teknikskifte som pågår, gör de det med samma kombination av nyfikenhet och omtanke. Ny teknik ska inte stänga ute, utan öppna upp. Den ska vara tillgänglig för fler, inte färre.

I Fårö börjar ljuset skifta. Stadshusets konturer mjuknar i novemberdiset, och vårt samtal rör sig naturligt mot sitt slut. Men innan vi avslutar frågar jag om det är något mer de vill tillägga om Meepo och deras resa hit.

Henrik vrider sig in mot bordet på sin gula stol. Bakom honom avtecknar sig Norra tornen mot den stundande vintern. Vasastan. De har tagit sig en handfull hållplatser längre söderut, lagt ett par årtionden bakom sig. Ändå skulle jag inte bli förvånad om jag hade skymtat en miniräknare där vid byxlinningen.

– Jag vill bara säga att jag är övertygad om att om jag inte hade varit inblandad så hade Sebastian och Meepo varit i en liknande situation idag. Jag hade aldrig gjort det här på egen hand. Jag hade hamnat på något stort företag och lyft min månadslön. Så jag är väldigt glad att vi har gjort den här resan och att du övertalade mig till slut.

Han slutar med blicken fäst vid Sebastian, som genast ger svar på tal.

– Och jag är väldigt övertygad om att vi inte hade varit där vi är idag utan dig som lade in de där extra växlarna tidigt. Och fortfarande gör det.

– Ja, säger Henrik med ett lätt skratt. Vi kompletterar nog varandra ganska bra.